lördag 31 augusti 2013

Lilla trädgården i stora staden


Då var det helg igen, och oj, vad dagarna går! Det märks verkligen att terminen dragit igång, det är full fart, massor av aktiviteter för samtliga i familjen och jag är så trött om kvällarna att jag somnar innan jag ens hunnit tänka blogginlägg. Nästan en hel vecka sedan jag bloggade sist, och i trädgården pågår årstidsväxlingen för fullt. Igår när jag kom hem hade Andreas från Kronverket varit förbi och gjort fruktträden riktigt höstfina. Nu är dom nybeskurna, snygga i håret och redo för september. Frågan är om jag är det?


Så här fina snitt blir det sällan när jag själv försöker mig på beskärning. Mina träd är gamla och jag är så rädd om dem, och därför låter jag ett proffs ta hand om trädvården i min trädgård. Andreas har skött våra träd de senaste fyra åren, och jag tycker det är värt den slant det kostar att veta att träden mår bra.



Så här fina blev äppelträden. Här på bilden kan man också se att vår lilla klotlönn verkligen vuxit på sig rejält den här säsongen. Den står så fint längst nere i hörnet av trädgården, och matchar de rundklippta pilarna på skolgården på andra sidan gatan.



Igår firade vi av en kär kollega på jobbet, och vi hade förmånen att få åka upp i Turning Torso tillsammans. Det var mäktigt att stå där på 53:e våningen med hela Malmö för våra fötter. Jag spanade förstås in vårt lilla villaområde i kikaren, och där uppifrån blev det så tydligt hur det ligger insprängt bland höghus och miljonprogramsområden. Storstaden är alltid närvarande i vår trädgård, men känns oftast ändå så långt borta. I bilden med solrosorna ovan döljer sig till exempel den höga skorstenen på fjärrvärmeverket här i närheten. Den syns över hela stan, och ändå tänker jag aldrig på den där jag går och luktar på mina blommor.



Jag tycker att jag är lyckligt lottad som får det bästa av två världar, storstadens puls, med ett rikt kulturliv, mängder av barnaktiviteter och alla shoppingmöjligheter om man så vill. Och samtidigt gräs mellan tårna, egenodlade morötter och luktärter på bordet. För att inte tala om plommon, i dagarna har vi andaktsfullt ätit våra första Victoria för i år.


Eller hur kissen, visst har vi det bra här?





Nu väntar lördagskvällen, lugnt häng i soffan och ännu ett avsnitt av den fina dokumentärserien The story of film.

Ha en riktigt skön kväll, ni också!

söndag 25 augusti 2013

Tankar från ett molnsafari








Igår skrev jag ett inlägg om trädgårdsleda, och efter det att jag lagt upp det här på bloggen funderade jag vidare på vad det är som gör att jag känner så här just nu. Saken är ju den att jag har så himla svårt för att låta bli att göra något i trädgården, och när jag började rannsaka mig själv insåg jag att jag knappt hunnit slappa alls i trädgården i år, trots att jag lovat mig själv att jag skulle det och trots att vi inte haft några jätteprojekt på gång. Men istället har vi farit omkring runt om i landet på semestern, och vid alla resor utom en var jag utan trädgårdsvakt som vattnade. Vid hemkomsterna var det alltså akutbråttom att rusa ut med vattenslangen. Och så har vi haft massor av besök i trädgården, och då vill man ju att det ska se snyggt ut, särskilt när det är andra trädgårdsintresserade som kommer på besök. Så själva sommarslappandet har möjligen ägt rum en timme här och en timme där. Inte mer, resten av tiden har jag vattnat och klippt och fejat och fixat. Undra på att jag är lite less!

Så idag lade jag mig under äppelträdet och spanade på moln istället för att jaga runt med sekatör och slang. Jag fick sällskap av barnen i omgångar, de låg där bredvid mig och konstaterade att en del moln såg ut som vilda djur. Ett lejon for förbi där på den klarblå sensommarhimlen, och sedan en giraff och en katt. Rena rama molnsafarin blev det faktiskt!


Tage såg ett bulligt moln, och ett gulligt och ett ulligt. Själv bara njöt jag av att ligga där med små huvuden mot min arm. Vi passade på att ha korv-picknick därute också, och pratade om sommaren som varit. Det blev en så fin stund, kanske den slappaste på hela sommaren. Ingen strand som lockade, inga vänner eller släktingar på väg, inget som störde och ingen som hörde.


Efter ett tag gick jag efter kameran, ville passa på att föreviga min trädgård från de nya vinklar som uppstod där på sacco-säcken där jag låg. Som den här, där man kan ana vår nya lilla hörna nere vid uteplatsen dit vi dragit oss undan den heta solen i sommar. När vi varit hemma då, vill säga. Och inte haft annat för oss. Inte så himla många gånger alltså, tyvärr.


Eller den här, med moln både på himlen och som speglar sig i gästrumsfönstret. Ovanligt snygga moln idag, får jag lov att säga. Och det fläktade rätt bra, så de höll god fart och ändrade form där ovanför våra huvuden så det stod härliga till. Rena uppvisningen!


Rätt var det var dök den här vackra fjärilen upp mitt i min kameralins. En sötvinge, tror jag bestämt att det är!


Efter ett tag tröttnade ungarna och drog sig åt studsmattan till. Jag låg kvar och lyssnade på radio en lång stund, tog igen några missade sommarprat, drack ett glas saft och hade det bra. Så där skönt som det bara är när ingen och inget pockar på ens uppmärksamhet. En så himla bra dag. Helt enkelt.

Hoppas att ni också haft en skön söndag utan några ska, borde och måste. Nu fortsätter helgen, än är det allt några timmar kvar...

lördag 24 augusti 2013

När den stora trädgårdströttheten rullar in...

Det brukar ske varje år ungefär vid den här tiden. En ny termin har dragit igång, det är redan fullt upp på jobbet, kalendern fylls på och jag somnar som en sten varje kväll. Semestern börjar kännas lite avlägsen, trots att den bara är ett par veckor bort. Och trädgården har jag knappt hunnit se åt de senaste dagarna.



Det är inte riktigt sjysst mot doftfunkian att jag alltid börjar tröttna på trädgården för säsongen precis när den ska till att blomma. Förlåt, det är inte ditt fel, jag tycker ju att du är jättefin, funkian! Men så är det just nu, jag orkar inte vattna mer, krukorna börjar sloka litegrann och i rabatterna är det mycket som är överblommat och lite gulnat. Och sniglarna har gjort spetsmönster i vartenda blad verkar det som. Bäst före-datumet har passerat för den här sommaren, så är det bara.


Plommonträdet dignar av frukt, och om någon vecka kommer de alla att vara mogna. Blir lite matt när jag tänker på det faktiskt. Jag vågar knappt skriva det, men jag längtar litegrann efter att slippa klippa gräs och rulla runt på vattenslangen, hålla efter bladlöss och binda upp blommor. Eller att ta hand om skörden. Plommonen är alltid lite jobbiga, tycker jag. Så himla många samtidigt, så himla kletiga... Det känns nästan lite tabubelagt att känna så, oss trädgårdsälskare emellan. Man ska ju vara sprudlande glad för sin skörd, eller hur?



Men nu har jag ju liksom varit igång i ett kör sedan i mars och sått och gallrat och klippt och rensat och planterat om och haft mig. För att inte tala om hur mycket jag har vattnat... Så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig lite trädgårdsmätt. Jag hoppas i hemlighet på en riktig ruskhelg snart, då man får vara inne och läsa en bok och det är för regnigt för att plocka plommon eller någon annan frukt eller grönsak för den delen...

Jag känner mig själv och mitt trädgårdsjag rätt väl vid det här laget, och vet att det är samma sak vartenda år runt månadsskiftet augusti-september. Om några veckor kommer jag med största sannolikhet att ha kommit ur min lilla svacka. Under tiden uppskattar jag växter som den lilla taklöken i det hängande fatet lite extra. Dom som inte kräver något av mig alls, utan bara trivs precis där dom är utan någon extra omvårdnad eller ens vatten.


En bit in i september, när det börjar bli dags att sätta lökar, baka årets första äppelpaj på egna äpplen och gräsklipparen rullas in i trädgårdsskjulet för sista gången på ett tag. Ja, då vet jag att jag kvicknar till igen och blir lite nyförälskad i min trädgård. För när den riktiga hösten kommer börjar en mer kravlös tid, då inget är bråttom längre, allting är skördat och den mesta blomningen över. Dit längtar jag nu... fast man kanske inte får det om man är en riktig trädgårdstok? Är det fler av mina läsare som känner likadant, tro?




onsdag 21 augusti 2013

Det blommar vid Lake Michigans strand

Bloggvärlden är bra fantastisk ändå. Jag vet inte hur John först hittade till min blogg, men en kall vårvinterdag hade jag i alla fall plötsligt fått en bloggläsare som bodde vid Lake Michigans strand i USA. Sedan dess har vi följt varandras trädgårdar genom årstiderna, John och jag, och trots att jag aldrig träffat honom är jag säker på att vi har mer gemensamt än många bekanta jag omger mig med här hemma. Förra hösten hade jag en utlottning på min blogg och John fick några små påsar med olika blomfrön från mig. Och se, nu blommar mina rosenskära 'Candy Stripe' långt där borta i väster!



Så här fint växer de hos John just nu, med otroligt vacker utsikt över Lake Michigan. Vilket ställe för ett frö att landa på!



Och så här blommar de hos mig. Inte lika tjusig utsikt, men ack så vackra de är. De jag har i år är alla frösådda ättlingar från förra året. Undrar om de står där och tisslar och tasslar om sina kusiner som packades ner i ett kuvert, flögs över Atlanten för att hamna hos en annan trädgårdstok så långt bort. För mig är det inget annat än ett litet vardagsunder! Tack John för att du följer mig, och för att du fann mig den där kalla vinterdagen. Dina fina, tänkvärda och välformulerade kommentarer gör mig alltid så glad!

Johns fina blogg heter Gardens at Waters East. Titta gärna in hos honom och du finner en riktigt hängiven trädgårdsälskare.


Ha en fin onsdagskväll! Nu ska jag bänka mig framför höstsäsongspremiären av Trädgårdsonsdag!

söndag 18 augusti 2013

Med hela världen för våra fötter

Idag är det dagen före skolstartsdagen här hos oss. Storasyster ska börja i förskoleklassen och det är stort, kanske det största någonsin. Så länge har hon väntat och längtat och nu när det snart är dags är det pirrigt värre och nerverna är utanpå. En ny ryggsäck och en massa andra saker också behöver man när man vuxit flera centimeter över sommaren och därför har vi tillbringat större delen av söndagen på Malmös nya shoppingpalats Emporia, som stod klart i oktober förra året. Jag har bara varit där ett par gånger tidigare, det är egentligen för stort för mig, för många butiker, för mycket av allt. Jag klarar inte riktigt av den där trängseln längre, myllret och det ändlösa utbudet. Tänk, jag som kunde gå på stan timme efter timme när jag var yngre, men tiderna förändras.Numera vill jag bara klara av det så snabbt som möjligt och sen åka hem igen. Nåväl, idag fanns det ingen återvändo längre, och för att peppa mig själv och familjen lite så utlovades glass på takterrassen när alla inköp var klara.


Det fanns en liten baktanke med den där glassen också, för på taket av Emporia finns nämligen en 4000 kvadratmeter stor takträdgård, med stora sedum-, perenn- och gräsytor. Och så en vidunderlig utsikt över Malmö och Öresundsbron. "Mamma, jag kan se hela världen", ropade Tage när han först av alla kom upp för trapporna till utkiksplatsen. Här kan man stå länge och se ut över havet...



...eller spana in bygget vid Hyllie, som växer och växer. En helt ny stadsdel med flera tusen bostäder ska det bli när allt är klart. Själv ser jag fram emot att se vilka växter och gröna ytor som kommer att få inta de nya stadsrummen. Malmö stad är ju bra på sånt, och det blir säkert något nytänkande och spännande.

Om man vänder blicken nedåt fötterna istället finns det också mycket att se. Stora mattor av tjockbladiga sedumväxter brer ut sig över de artificella kullarna och bildar så vackra färgskiftningar så här på sensommaren.


Här finns gott om plats att pusta ut på efter shoppingen. Vill man hellre springa runt, runt så fort man kan som Tage går det också bra. De enkla bänkarna är som gjorda för glassätning, och så kan man ju passa på att spana in Malmö arena, Hyllie vattentorn och alla lyftkranarna samtidigt. Jag gillar den råa betongen och de torktåliga växterna i kombination, ja, här har man verkligen lyckats att skapa en urban oas. Arkitekten bakom taket är Gert Wingårdh.



Bland perennerna märks flera olika slags prydnadsgräs, och det är så snyggt när det är många av en och samma sort tycker jag. En riktig masseffekt! Här växer också silverbladiga växter som ulleternell, silverarv, martorn och malört. Flera olika sorters rölleka såg jag också, en växt som jag håller på att omvärdera. Har alltid tyckt att den gör sig bäst som vild på en äng, men böjar tycka att de odlade sorterna är riktigt fina.



Det var riktigt skönt att låta blåsten friska upp ens shoppingtrötta jag en stund häruppe, och låta blicken vandra över det vackra skånska landskapet. Jag var uppe en gång precis när köpcentret hade invigts, och det var roligt att se hur mycket det hade vuxit och förtätats sedan dess. Även om det förstås är kommersiella krafter som styr bakom en sådan här enorm anläggning så är det ändå tilltalande att man gör något extraordinärt av en yta som annars skulle varit öde och död. Jag hoppas vi kommer att få ser mer sådant i framtiden i takt med att hållbarhetstänket i våra städer ökar. Här kan du läsa mer om trädgården, och är du på Emporia - missa inte att ta hissen högst upp!

Nu sover det blivande skolbarnet i sin säng, och jag ska njuta av det sista av helgen medan regn och sol avlöser varandra med täta intervall i trädgården. Önskar alla en fin söndagskväll!

 

lördag 17 augusti 2013

På strövtåg längs smygstigen

Vilken fantastiskt fin lördagskväll vi har här i Malmö! Sommaren är tillbaka, de sista dagarnas höstlika väder glömt och förlåtet och jag går runt i trädgården och försöker suga åt mig det sista av sommaren i så djupa andetag jag bara kan.


En liten tur längs smygstigen, där de vita höstanemonerna äntligen blommar. Jag älskar höstanemoner! De måste vara trädgårdens snyggaste blomma. Den vita varianten är dock lite kinkig, har jag erfarit, och därför är jag så glad att det äntligen verkar bli lite fart på den.






Som om det inte vore nog med detta fick jag ju två fina små plantor av den rosa varianten av Hélena när hon och Anna-Karin var här i juni, så nästa år räknar jag med att kunna njuta av ännu fler. Och dessutom har en planta av den halvdubbla vita 'Whirlwind' klarat sig mot alla odds - trodde den hade försvunnit för gott men nej. Hurra för mina höstanemoner, ni får gärna bli fler!




Nere i kröken på smygstigen har jag två gigantiska plantor av den vanliga kärleksörten, den som står i var och varannan trädgård. För mig är den dock speciell, eftersom dessa två plantor var de allra första jag köpte till trädgården. Vi flyttade in här i juli 2005 och då var trädgården helt igenvuxen. Vi fick ta fram motorsågen till att börja med och var så långt ifrån finlir man kan komma. Men det kliade ju så enormt i fingrarna, jag hade längtat så enormt efter en egen trädgård så länge. Så det blev mycket krukor första tiden, och de allra första växter som blommade på vår trappa var alltså dessa. Ett kärt minne, verkligen, och därför betyder de så mycket för mig, vanliga eller ej.


Det är inga märkvärdiga växter som växer här, men desto frodigare. Inget fjäskande behövs här, de levererar troget år för år. Men inte är de tråkiga bara för att de är vanliga, tvärtom. När vattendropparna från morgonens lätta regn samlar sig i jättedaggkåpans blad så är det inget annat än magiskt. Så otroligt vackert att se, och det tål att tittas på gång på gång på gång. Eller hur?



I andra änden av den pyttelilla stigen växer daggkåpan ihop med min trädgårds enda buxbom, ett litet klot som jag först hade i kruka och sedan planterade ut med tanken att snart komplettera med fler. Men sedan kom ju den eländiga buxbomssjukan och jag lade de planerna på is. Det gör dock ingenting tycker jag nu, klotet bildar ett fint avslut på rabatten och jag gillar kontrasten mellan buxbomens strikt runda form och daggkåpornas yvighet. Ja, det här är nog en av de absoluta favoritplatserna i min trädgård.



Till sist en liten vy över uteplatsen, där jag nu tänker njuta av ännu en sommarkväll under seglet. Hoppas att det är fler som fått sommaren tillbaka idag!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...