söndag 25 november 2012

Ibland behövs en tjuvstart!

Åh rackarns, så grått och mörkt det har varit idag. Kan det bli mörkare än så här? Jag tycker jag går omkring i halvdvala hela dagarna, gäspande väntar jag på att kvällen ska komma så att jag äntligen får sova. November är inte min månad, i alla fall inte när regnet vräker ner och allt är brungrått och trist därute. Nej, det är för segt. Så varför inte dra igång adventsfirandet en vecka för tidigt?


Sagt och gjort! Idag har vi hängt upp stjärnorna, planterat hyacinter, tänt fler ljusslingor och haft det allmänt mysigt. Och det behövdes för att råda bot på mörkret, genast kände sig alla piggare.


Pigga nog rentav att dra igång årets lussebak. Åh, jag älskar lussekatter! Om jag bara fick välja en enda sak att äta som är ett absolut måste under julen så är det saffransbröd för mig. När doften av saffran och nybakat sprider sig genom huset, ja, vem orkar höstdeppa då?









Lite suddigt vart det allt här, men det gör ingenting utan fångar faktiskt vår lilla ljusfest ännu bättre. Många, många värmeljus går det åt hos så här års. Deras milda ljus sveper in alla dammråttor och trötthetsrynkor i ett förlåtande sken och de brinner och brinner i väntan på ljusare tider.

Efter den här lilla adventsorgien känner jag mig nu stärkt att ta itu med en ny vecka. Tyvärr lär det inte bli mycket bloggat för jag ska iväg på utbildning och seminarium i dagarna fyra. Och när den intensiva veckan är slut, ja, då är det första advent på riktigt för alla som lyckats hålla sig från att sätta igång i förtid...

En mysig söndagskväll önskar jag er alla!

Kram från

torsdag 22 november 2012

Sent i november



Jag läser vanligtvis inte om böcker, och är inte heller så mycket för att titta på filmer fler än en gång. Det finns ju så många böcker, men så lite tid. Men det finns ett undantag. Varje år vid den här tiden tar jag fram Tove Janssons Sent i november, och njuter av berättelsen om hur Filifjonkan, Hemulen och flera andra välkända invånare i Mumindalen under sen höst söker sig till Muminhuset  för att få lite värme och umgänge. Men Muminfamiljen är inte hemma, de är oförklarligt försvunna och besökarna tvingas ta hand om sig själva och sina egna problem. Det är en fantastisk historia, som alla Tove Janssons böcker. Lågmäld, finstämd, vemodig och den perfekta läsningen när novemberdimman sveper in...

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet. 

Ja, jag älskar den här boken. Den är ren läsnjutning för mig, och jag hoppas att någon av mina läsare som ännu inte läst den tar den till sitt hjärta någon mörk och kulen kväll framöver...



söndag 18 november 2012

"Den här dagen är så grå att jag tror jag ställer in den"

Så twittrade Jonas Gardell i morse, och ja, det är ungefär så det känns. Grått, dimmigt och blött därute, men härinne är det som tur är varmt. Vi spelar tv-spel, lyssnar på sköna söndagslåtar och steker pannkakor. Mer november än så här blir det nog inte. Men ärligt talat: kanske inte mysigare heller?

Jag smyger ut i det gråa regnet med min kamera, medan ungarna spelar bowling med sin far på vardagsrumsmattan. Mina plättar i luften som stått ute hela sommaren är fortfarande grön och grann.


Klematisen i hörnan på trädäcket är så här fin just nu. Hallonröda bladskaft och blekgula löv. Och så den ensamma rufsiga fröställningen som kronan på verket. Vackert och vemodigt.


Medan resten av trädgården går till vila i vissnande högar står mitt nyplanterade körsbärsträd där och bara glänser. Jag börjar få en föraning om hur vacker stammen kommer att stå där mot snön som kanske kommer.




Det vissnar, det skrumpnar, det stannar av. November är som en grå filt som lägger sig över allting. De här mörka veckorna innan adventsljusen ska lysa upp tillvaron igen har jag alltid tyckt varit så sega. De gör inget gott med oss människor heller, tycker jag. Många är lite surare, lite tröttare, lite förkyldare (heter det så?) och ett misslynt muttrande brer ut sig i personalmatsalar och mötesrum. Kanske skulle vi behöva gå i ide allesammans?



Vad är då boten mot hösttrötthet, gnäll och höstvirusattacker? Samma som alltid: Kärlek, värme, kramar, brasor, vänskap, sömn... och massor av värmeljus och feel good-filmer. Att omge sig med människor som ger istället för att ta energi, att ta hand om sig själv och att kunna se framåt.


Och att vila i vetskapen att våren kommer. Här i Tages trädgård gör den sig faktiskt redan påmind. Den första lilla blomman på hybridkejsarolvonet har redan slagit ut, nästan exakt samtidigt som det sista lövet föll av grenen som den sitter på. Ett litet mirakel varje gång det händer.

Jag inser att mina inlägg kanske inte är av den roligaste sorten just nu. Det känns som jag skriver samma sak om och om igen. Men för mig är november just nu en lång rad av likadana dagar, och dessutom är det uppförsbacke och motvind i saker som rör livet utanför bloggen. Men jag gnetar på, glad för den ventil som bloggen är och de fina människor som läser den. Snart kommer andra tongångar förhoppningsvis att ljuda. Hybridkejsarolvonets första blomma tror jag är ett tecken...

Nej, nu fortsätter vi njuta av söndagen, mina vänner. Jag lyssnar på den här låten om världens coolaste stad och tänker på Åsa som är där just nu. För henne är november äventyr!

Och till sist låter jag Jonas Gardell fortsätta lysa upp i gråheten. Titta och njut av detta samtal från Kulturhuset i Stockholm igår kväll. "Det är genom ens brister man kan bli älskad, det är genom sprickor som omvärlden kan sippra in". Så tänkvärt, så rörande, så roligt, så bra!



fredag 16 november 2012

Blooming Friday: Ljusglimtar

Fredag igen och över Skåne ligger novembermolnen täta. Idag är en sådan där dag då det aldrig blir riktigt ljus, och det enda rätta är att vara inne och mysa (och nysa!). Och fundera lite över veckans blommiga fredagstema, som är Ljusglimtar. Mer passande kunde det ju inte bli just idag och jag tänker att min trädgård borde lysas upp lite mer nu när det är så mörkt. Några trädspottar, flera ljusslingor och minst en utelampa till skulle jag vilja ha. Men just nu tillåter vardagsekonomin inga sådana utsvävningar, och i väntan på adventsstjärnor och julgransbelysningar bjuder jag istället på några härliga ljusbilder från Pinterest







Det finns mycket man kan göra med ljus i trädgården, och man kommer ju långt med bara några enkla värmeljus i glasburkar. Jag blir glad av de här bilderna, och känner mig lite piggare här i min sjukstuga när jag tittar på dem. Den här veckan har verkligen varit av det tristare slaget, och ibland undrar jag vart ljusglimtarna finns. I vissa människor ser det onekligen rätt mörkt ut... men desto viktigare att inte låta dessa mörkertyper komma åt en med sitt svarta utan att fylla på med ljus från dem som verkligen betyder något för en. Så den här helgen blir det tema kramar!

Önskar alla en ljus helg!

torsdag 15 november 2012

Klokskaper i sjukstugan

Ett novembervirus har fångat mig i sitt grepp. Halsen värker och jag huttrar under en filt. Huset är tyst, det enda som hörs är kattens spinnande och blåsten utanför som viner in genom en fönsterspringa. Jag äter frukost, men går sedan och lägger mig igen. Hela förmiddagen sover jag. Och när jag vaknar igen tänker jag på hur mycket klokare jag blivit sedan jag till sist insåg hur illa det kan gå om man inte lyssnar på sig själv. Är man sjuk ska man vara hemma, det är ju så självklart egentligen. 


Men förut kom alltid jobbet först. Undrar hur många gånger jag gått dit fast jag varit sjuk? Uppmuntrat andra att gå hem och vila och sedan ändå varit kvar själv. Och stannade jag någon gång hemma så jobbade jag ändå, läste mail och tänkte på möten jag måste gå på. Måste, måste, måste. Vissa lärdomar är svårare än andra att ta till sig, men det går. Nu vet jag faktiskt bättre.

Jag dricker många, många koppar thé. Ligger i soffan och lyssnar på en sång så vacker att jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den. Klappar kattens mjuka päls. Och bläddrar i den fina boken som ni ser på bilden. Ni skåningar, har ni aldrig varit på butiken Ting ute & inne utanför Trelleborg - åk dit! Vill man ha inspiration om hur man kan ta sin innemiljö med sig ut, då är det dit man ska åka. Svarta detaljer, stilrent och så snyggt är det. Och har man inte vägarna förbi så är den här boken en riktig vitaminbomb av inspiration för trädgårdströtta novembermänniskor. Plötsligt får jag en massa nya idéer och det gråa vädret därute känns lite mindre grått. En riktigt härlig trädgårdsbok att komma tillbaka till igen och igen. Ja, bästa boten mot virus och novembertrötthet måste vara att ta sig tid att stanna upp, att drömma lite och vila från mörkret en stund. Precis så!

Och med det sagt, dags för en kopp thé till...

söndag 11 november 2012

Dimma och äpplen

En riktigt grå och dimmig novembermorgon hade vi här i morse. Trädgården låg tyst och stilla, luften var fuktig och doften av nedfallna äpplen svävade omkring i luften medan jag tog en runda med min kamera.

Mitt lilla silverpäron skiftar nu helt i gult och står så vackert mot den gråa himlen. Jag huttrade i min jacka medan jag knäppte bilderna. Men just när jag tog den här kom jag att tänka på den dagen då vi planterade trädet. Sommarens hetaste dag! Minns ni? Genast kändes det lite varmare!


När dimman kommer svepande och bäddar in allt i sin väg förvandlas trädgården och känns mindre, mer ombonad och lite mer sagolik.


En sista liten rest av sommarens luktärtsfest hänger ännu kvar på min rostiga spaljé.


Och så elefantgräset igen. Förlåt att jag tjatar, men roligare än så här blir det faktiskt inte i trädgården i november! Men visst tål ni att se det igen? Nu har ju höstskruden åkt på dessutom, och det är minsann lika grannt i gult.


Kärleksörten sjunger på sista versen...


...och pionerna har säckat ihop fullständigt. 


Tur att plommonträdets gyllene blad lyser upp i gråheten.


Under äppelträden lyser de nedfallna frukterna som små lyktor, medan jätterams och funkior nu har vissnat ned helt. Det går så fort!


Nu är det bara gräsmattan som fortfarande är grön och frodig...


Jag har plockat in de allra sista sommarsakerna från trädgården, men mitt lilla vindspel fick vara kvar. Ljudet av det är rogivande och jag gillar att lyssna till det från sovrummet under blåsiga kvällar. Sommaren känns inte så långt borta då, trots allt.


Bambun skiftar också färg. Jag tycker den är väldigt vacker nu med sina gulkantade blad.





Syrenen har också fällt nästan alla sina blad. Nånstans här började min fotorunda bli rätt så kylig. Ont i halsen har jag också, så det var hög tid att gå in. Dags att njuta av det som november har att erbjuda inomhus istället. Som en riktigt bra bok. En älskad gammal låt att lyssna till, ja, och den passar ju utmärkt så här i äppeltider. En kopp thé på det och ett alldeles eget Ingrid Marie att mumsa på och jag fick några riktigt sköna ensamma timmar under filten i soffan. Och ibland är ett par sådana timmar allt som behövs för att man ska få nya krafter till den kommande veckan.

Hoppas er söndag också varit fin, och att det är många, många pappor som fått veta hur betydelsefulla de är idag!

 

fredag 9 november 2012

Blooming Friday: Drömmar

Fredag, fredag, fredag! En intensiv vecka är slut, men den här helgen blir det tyvärr inte så mycket vila som jag hade behövt. Mycket som är här och nu, inte mycket tid till det som är bara mitt men som tur är är huvudet fullt av drömmar...









Om sommar och sol, om kravlösa lata dagar, om en kalender som inte är full och tid som jag får disponera som jag vill... Det här collaget gjorde jag en dag förra sommaren, då det var precis så här soligt, härligt och doftande. Jag tyckte den passade riktigt bra idag, eftersom drömmar är dagens Blommig fredag-tema hos Hélena. Titta in hos henne och se vad mina bloggvänner drömmer om!

När den här veckan är över och även den inbokade helg är slut, då har jag äntligen lite friare dagar att se fram emot. Tills dess tittar jag på min somriga bild och hittar energi i den.

Ha en fin helg, och dröm sött!

söndag 4 november 2012

Att ta helgen som den kommer

Vilken fin helg vi har haft så här långt! Tid till eftertanke vid besöket på kyrkogården igår, så vackert med alla ljusen som lyste upp mörkret och alla kärleksfulla tankar som tänktes på dem som vi saknar. Värsta festen har vi också hunnit med, då Folkets park öppnade grindarna för hundratals små spöken och häxor igår när det var lagom läskig Halloween. Allt på en gång, traditioner och nymodigheter, stillhet och bus. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag trivs allra bäst när det är som det varit den här helgen. När vi kan ta dagen som den kommer och det finns utrymme för infall att hitta på något kul. När kalendern är obokad, då känner jag mig så fri. Inte så konstigt kanske då jag till vardags har mycket få dagar som jag kan styra över som jag vill. Därför är ju de där "tomma" dagarna extra mycket värda. Och den här helgen är jag extra rik, för nu väntar ännu en sådan dag på oss!


Trädgården är full av höstliga små stilleben. Nedvissnandet är så vackert på sitt sätt och det är fint att få följa trädgårdens insomnande på nära håll.

Vissa växter är till och med vackrare nu än när de står i sin fullaste blom, tycker jag. Hortensian är en sådan. Bladens röda höstfärg är så fin, men finare ändå är de torkade blommorna. Ja, som något hämtat ur ett romantiskt kostymdrama, sådan är min hortensia just nu. Och på tal om det var det en riktig högtidsstund här i tv-soffan igår kväll då tredje säsongen av Downton Abbey drog igång. Det är så bra så jag får rysningar bara jag hör vinjettmusiken...


Elefantgräsets vippor vajar fortfarande stolt, och vid den här tiden på året är det verkligen trädgårdens stolthet. När allt annat vissnar ner står det kvar, genom stormar och snö, ända tills våren kommer. Och till nästa år ska jag komma ihåg att rejäl näve Algomin där på vårkanten tydligen var precis vad som behövdes för att gräset skulle bli större och ståtligare än någonsin.

Vackra höstfärger hos den lilla skuggbräckan. Ännu en favorit, med sina små bladrosetter liknar de nästan rosor, och så blommar de så vackert med stjärnformade små blommor på skira stänglar i juni.

Mina 'New Dawn' har också gått till vila, med rost och allt. De är mitt lilla sorgebarn i trädgården, med sina rostangrepp som återkommer varje år trots att jag försökt på olika sätt att hejda svamparnas framfart. Om jag ska gräva upp dem måste jag ta upp en bra bit av stenläggningen på uteplatsen, och det känns lite övermäktigt. Men å andra sidan klär de ju inte på långa vägar in uteplatsen som det var planerat. Hmm... nästa vår struntar jag nog i att klippa ner dem, rost eller ej. Så får vi se hur högt de når.


Medan jag går där i trädgården med min kamera förundras jag som alltid så här års över hur naturen planerat för nästa växtsäsong. Nästa års syrenknoppar är redan färdiga, nu återstår bara att vänta. Så kort en vinter är ur deras perspektiv!

Under de nedvissnade funkiorna gör jag ett riktigt fynd. Just det, det var ju där jag grävde ner min dammiga lilla julros i våras. Den tycks ha överlevt! Vågar man hoppas på blommor också, måntro?

Nu ska jag sätta på en kanna kaffe till och fortsätta lyssna på den här sköna skivan. I Tages rum på övervåningen har det öppnat en restaurang, och det ska bli spännande att se vad som serveras där. Ja, vi får se vart den här dagen tar oss... 

Njut av söndagen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...