söndag 18 november 2012

"Den här dagen är så grå att jag tror jag ställer in den"

Så twittrade Jonas Gardell i morse, och ja, det är ungefär så det känns. Grått, dimmigt och blött därute, men härinne är det som tur är varmt. Vi spelar tv-spel, lyssnar på sköna söndagslåtar och steker pannkakor. Mer november än så här blir det nog inte. Men ärligt talat: kanske inte mysigare heller?

Jag smyger ut i det gråa regnet med min kamera, medan ungarna spelar bowling med sin far på vardagsrumsmattan. Mina plättar i luften som stått ute hela sommaren är fortfarande grön och grann.


Klematisen i hörnan på trädäcket är så här fin just nu. Hallonröda bladskaft och blekgula löv. Och så den ensamma rufsiga fröställningen som kronan på verket. Vackert och vemodigt.


Medan resten av trädgården går till vila i vissnande högar står mitt nyplanterade körsbärsträd där och bara glänser. Jag börjar få en föraning om hur vacker stammen kommer att stå där mot snön som kanske kommer.




Det vissnar, det skrumpnar, det stannar av. November är som en grå filt som lägger sig över allting. De här mörka veckorna innan adventsljusen ska lysa upp tillvaron igen har jag alltid tyckt varit så sega. De gör inget gott med oss människor heller, tycker jag. Många är lite surare, lite tröttare, lite förkyldare (heter det så?) och ett misslynt muttrande brer ut sig i personalmatsalar och mötesrum. Kanske skulle vi behöva gå i ide allesammans?



Vad är då boten mot hösttrötthet, gnäll och höstvirusattacker? Samma som alltid: Kärlek, värme, kramar, brasor, vänskap, sömn... och massor av värmeljus och feel good-filmer. Att omge sig med människor som ger istället för att ta energi, att ta hand om sig själv och att kunna se framåt.


Och att vila i vetskapen att våren kommer. Här i Tages trädgård gör den sig faktiskt redan påmind. Den första lilla blomman på hybridkejsarolvonet har redan slagit ut, nästan exakt samtidigt som det sista lövet föll av grenen som den sitter på. Ett litet mirakel varje gång det händer.

Jag inser att mina inlägg kanske inte är av den roligaste sorten just nu. Det känns som jag skriver samma sak om och om igen. Men för mig är november just nu en lång rad av likadana dagar, och dessutom är det uppförsbacke och motvind i saker som rör livet utanför bloggen. Men jag gnetar på, glad för den ventil som bloggen är och de fina människor som läser den. Snart kommer andra tongångar förhoppningsvis att ljuda. Hybridkejsarolvonets första blomma tror jag är ett tecken...

Nej, nu fortsätter vi njuta av söndagen, mina vänner. Jag lyssnar på den här låten om världens coolaste stad och tänker på Åsa som är där just nu. För henne är november äventyr!

Och till sist låter jag Jonas Gardell fortsätta lysa upp i gråheten. Titta och njut av detta samtal från Kulturhuset i Stockholm igår kväll. "Det är genom ens brister man kan bli älskad, det är genom sprickor som omvärlden kan sippra in". Så tänkvärt, så rörande, så roligt, så bra!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...