söndag 4 november 2012

Att ta helgen som den kommer

Vilken fin helg vi har haft så här långt! Tid till eftertanke vid besöket på kyrkogården igår, så vackert med alla ljusen som lyste upp mörkret och alla kärleksfulla tankar som tänktes på dem som vi saknar. Värsta festen har vi också hunnit med, då Folkets park öppnade grindarna för hundratals små spöken och häxor igår när det var lagom läskig Halloween. Allt på en gång, traditioner och nymodigheter, stillhet och bus. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag trivs allra bäst när det är som det varit den här helgen. När vi kan ta dagen som den kommer och det finns utrymme för infall att hitta på något kul. När kalendern är obokad, då känner jag mig så fri. Inte så konstigt kanske då jag till vardags har mycket få dagar som jag kan styra över som jag vill. Därför är ju de där "tomma" dagarna extra mycket värda. Och den här helgen är jag extra rik, för nu väntar ännu en sådan dag på oss!


Trädgården är full av höstliga små stilleben. Nedvissnandet är så vackert på sitt sätt och det är fint att få följa trädgårdens insomnande på nära håll.

Vissa växter är till och med vackrare nu än när de står i sin fullaste blom, tycker jag. Hortensian är en sådan. Bladens röda höstfärg är så fin, men finare ändå är de torkade blommorna. Ja, som något hämtat ur ett romantiskt kostymdrama, sådan är min hortensia just nu. Och på tal om det var det en riktig högtidsstund här i tv-soffan igår kväll då tredje säsongen av Downton Abbey drog igång. Det är så bra så jag får rysningar bara jag hör vinjettmusiken...


Elefantgräsets vippor vajar fortfarande stolt, och vid den här tiden på året är det verkligen trädgårdens stolthet. När allt annat vissnar ner står det kvar, genom stormar och snö, ända tills våren kommer. Och till nästa år ska jag komma ihåg att rejäl näve Algomin där på vårkanten tydligen var precis vad som behövdes för att gräset skulle bli större och ståtligare än någonsin.

Vackra höstfärger hos den lilla skuggbräckan. Ännu en favorit, med sina små bladrosetter liknar de nästan rosor, och så blommar de så vackert med stjärnformade små blommor på skira stänglar i juni.

Mina 'New Dawn' har också gått till vila, med rost och allt. De är mitt lilla sorgebarn i trädgården, med sina rostangrepp som återkommer varje år trots att jag försökt på olika sätt att hejda svamparnas framfart. Om jag ska gräva upp dem måste jag ta upp en bra bit av stenläggningen på uteplatsen, och det känns lite övermäktigt. Men å andra sidan klär de ju inte på långa vägar in uteplatsen som det var planerat. Hmm... nästa vår struntar jag nog i att klippa ner dem, rost eller ej. Så får vi se hur högt de når.


Medan jag går där i trädgården med min kamera förundras jag som alltid så här års över hur naturen planerat för nästa växtsäsong. Nästa års syrenknoppar är redan färdiga, nu återstår bara att vänta. Så kort en vinter är ur deras perspektiv!

Under de nedvissnade funkiorna gör jag ett riktigt fynd. Just det, det var ju där jag grävde ner min dammiga lilla julros i våras. Den tycks ha överlevt! Vågar man hoppas på blommor också, måntro?

Nu ska jag sätta på en kanna kaffe till och fortsätta lyssna på den här sköna skivan. I Tages rum på övervåningen har det öppnat en restaurang, och det ska bli spännande att se vad som serveras där. Ja, vi får se vart den här dagen tar oss... 

Njut av söndagen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...