söndag 28 oktober 2012

Käraste rosenskäran

I natt var det frost igen, en kall natt har passerat och mycket ved gick det åt igår kväll. När jag tittade ut på förmiddagen såg jag att det hade blivit dags att klippa ner rosenskärorna i pallkragen närmast grinden, som hade säckat ihop totalt i kylan och höll på att lägga sig tvärs över entrégången. 

Medan jag sedan stod där och klippte i den kalla solen så var det med en liten blomstersorg i hjärtat. Bara härom dagen plockade jag ju in min sista bukett med blommor från trädgården och nu är det tvärslut...

Men sedan började jag tänka på hur mycket glädje mina rosenskäror gett mig och många andra denna sommar, där de stått och välkomnat våra vänner hit precis vid grinden. Och så tänkte jag på hur det började, den där förväntansfulla dagen i maj då barnens nymålade pallkragar just hade torkat och det var dags att så. Ivriga små fingrar och vattenkannan redo!


Bara någon vecka senare grodde fröna. Zinnior i Tages pallkrage och i storasysters började rosenskärorna att växa. Så små och ynkliga i den rätt kyliga vårsolen.

Som små träd såg de ut, de små rosenskärsbebisarna. Här har det hunnit bli försommar och en liten miniatyrskog brer ut sig i storasysters låda. Och den växte och växte och växte... Det var en nöjd Astrid som konstaterade att hennes blommor minsann var mycket högre än Tages. Tills zinniorna började blomma...





I en femårings värld tog det evigheter innan hennes blommor visade sig. Nästan hela juli hann passera, och när de till sist dök upp var de kritvita och inte rosastrimmiga som fröpåsen hade utlovat. Besvikelsen var stor, speciellt som zinniorna i lådan bredvid visade sig slå ut i alla regnbågens färger. Bland andra en hel kavalkad av rosa nyanser... Men mamman var nöjd och tyckte de vita var lika fina de också. Humlan klagade inte heller. 


Och det blev bättre sen. Mycket bättre till och med. Rosenskärorna nådde långt över barnens huvuden när de plötsligt började skifta i rosa. Som batik nästan, och vansinnigt fint i dotterns ögon. Hon var äntligen nöjd. Och mamman, ja, hon bara njöt av blomsterfägringen och plockade bukett efter bukett efter bukett. Lagom till Tusen trädgårdar den 12 augusti var de som allra finast.



Och det bara fortsatte. Genom hela augusti och september blommade det, blommade och blommade. Många grannar och vänner var det som vände hem från oss med en bukett rosenskäror i handen eller cykelkorgen. De är så tacksamma, dessa fina blommor. Att fotografera inte minst. Jag älskar deras knappformade knoppar, så vackra där de sträcker sig mot himlen. Många, många bilder har jag tagit på dem denna sommar.

















Allra sista bilden av mina trogna rosenskäror tog jag bara häromdagen. Blåregnet i bakgrunden har börjat skifta i gult, och de översta knopparna är redan hopskrynklade av frostens kalla grepp. Och fortsättningen vet ni ju...







I morse tog blomstersagan alltså slut, pallkragen är tömd och gången rensopad efter de sista nedfallna blomresterna. Jag drar en djup suck, samlar ihop det sista och tömmer resterna av mina kära rosenskäror på komposten. Där ska de vila i lugn och ro medan temperaturen faller ytterligare, snö dalar ner över trädgården och marken fryser under dem. Och själv ska jag uthärda mörkret, hålla det borta med mycket mys, vänta och längta... Tills det börjar om. En dag i januari dimper en ny frökatalog ner i brevlådan och trädgårdsdrömmarna väcks till liv igen...

Den här sortens rosenskära heter 'Candy stripe' och jag köpte fröna på Impecta. Jag har samlat rätt mycket frön själv också, om någon skulle vilja ha. Någon kall mörk helg framöver ska jag ta och vika en massa små fröpåsar och sedan blir det utdelning här på bloggen. Håll utkik!

Nu väntar soffan, thé och brasa. Imorgon börjar en ny vecka igen, den första på länge utan rosenskäror utanför dörren...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...