torsdag 13 september 2012

Hoppa av och komma hem

Då var höstterminen igång på allvar. Terminens första vab är avklarad. Snorig liten näsa och hostiga nätter. Höstkläder och skor som ska inhandlas. Simskolan har börjat. Och första kallelsen till föräldramöte kommit. Dags att fylla på förrådet av vitaminer, näsdroppar och näsdukar. Och värmeljus. Plötsligt är det så mörkt om kvällarna. 

Men ännu doftar sommar. När jag kommer hem från jobbet möts jag av lavendeldoft vid grinden. Och zinniorna som fortfarande är som en skål med de sötaste karameller. Ett djupt andetag, stänga av tankarna på allt som ska planeras och fixas och bockas av. Nu är nu och i trädgården råder en annan tideräkning. 


 För här är humlornas tid, och fjärilarnas, och vindens som går genom elefantgräset.

Spansknävan struntar helt i att hösten är här. Efter nedklippningen vid midsommar bara fortsätter den att öppna sina prinsessrosa kronblad, om och om och om igen. Som om det inte fanns något som hette september.


Se så långt murgrönan kommit på den nya spaljéväggen. Här är det också fortfarande sommar, inget kan hejda den från att klättra vidare. I egen takt och precis när den vill.

Fjärilsbusken som jag satte i våras var trög i starten, men nu drar den iväg, ensam och stolt.

Tänk att få hoppa av alltsammans. Göra revolt. Strunta i planeringsdagar och tråkiga möten med människor som ju också bara sitter där och längtar bort och hem. Att vara den som reser sig och bara går. Ska ni med eller? Tror jag skulle kunna sitta och bara titta på rosenskärorna bra länge innan jag skulle längta tillbaka. Kanske aldrig. Nog är det frestande ibland.

Ja, det är synd att man inte kan försörja sig på kärleken till trädgården allena. Om jag fick en krona för varje lycklig suck jag suckar när jag är bland mina blommor skulle jag aldrig behöva jobba en enda dag till. Ja, förutom med spade, gräsklippare och sekatör då, men det skulle jag mest se som löneförmåner...

Ibland är det svårt att vara en liten småbarnsmamma, som fixar och trixar och vänder och vrider för att få alltsammans att fungera. Hela och rena ska de vara, mätta och belåtna. Lära sig det de ska. Och så måste de ju få ha roligt så ofta det bara går. Leka, ha vänner, bygga koja... Men mest av allt vill man ju att se ska växa upp och bli hela människor. Att de ska få det bra på alla sätt.

Så mycket vill jag det att det är lätt att glömma bort sig själv ibland. Och så jobbet därtill, som drar och sliter i en åt andra hållet. Ansvar, krav, förpliktelser. Deadlines, dokument, diskussioner. Ofta faktiskt inte roligt alls. Längtar bort, längtar till tystnad, kalenderfri.


Och så allt det andra man ska vara. Fru och syster och dotter. Dagisförälder, god vän, trevlig granne och svärdotter. Allt och alla som rycker och drar. Och ibland vill jag strejka. Göra som kissen, blunda och ignorera allt det där som måste, borde, vore bra om. Stänga av, haspa inifrån, göra slut. Bara lägga mig i solen istället. Onåbar.





Jag cyklar hem till trädgården. Känner lugnet redan när jag svänger in på vår gata. Här kan ni inte ta mig! I mitt lilla rike, där bestämmer jag. Och humlorna. Och fjärilarna. Och plommonen som dunsar i marken, fria där de far iväg genom luften. Precis när de vill. Precis som jag vill...

Ikväll vill jag dela en fin låtlista. Nästan hundra låtar om att komma hem, till trädgården eller till något annat. Imorgon är det äntligen Martin och Johans tur. Äntligen hemma!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...