söndag 1 juli 2012

Tillbaka till Wanås

Var är det för en dag, är det en vanlig dag? Ja, en ganska vanlig sommarsöndag är det ju men också min födelsedag. Jag önskade mig en picknick i present, och minsann fick jag inte precis det jag önskat mig? Tillsammans med fina lilla familjen och några kära vänner styrde vi kosan till Wanås slott. När jag var där för första gången förra sommaren skrev jag det här lyriska inlägget, då jag också bestämde att jag måste komma hit minst en gång om året. Idag var det dags igen och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att bli firad på än här, så fullständigt betagen som jag är av detta ställe. Orkar ni följa med på en parkvandring till?



Yoko Onos önsketräd kom till Wanås förra året, och är inspirerade av japanska tempelträdgårdar, där träden ofta är fulla av små papperslappar med önskningar på. Nu är även de små skånska äppelträden fulla av drömmar, stora och små. Men alla från hjärtat. Den nedersta är dotterns, hon visste precis. Och det var ju en passande önskan med tanke på var vi befann oss...

För skulpturparken på Wanås är full av fantasi och mystik. Och ett och annat sagoväsen som står och hänger vid staketet.


Här inne i skogen kan vad som helst hända...


Anne Thulins installation med enorma röda bollar som fastnat i de stora träden är lika fantastisk även denna sommar. Hur hamnade de där? Studsade de? Eller är de ballonger på flykt från ett jättekalas?


På den lilla sjön blommade näckrosorna så vackert, men Tummelisa syntes inte till någonstans.

 Insmugna i parkens gamla mossbelupna stenmur finns Jenny Holzers visdomsord, bevarade för evigt i graniten.

 Ett hjärta av sten. Kallt eller varmt?

 "Mamma, jag tror att det är här solen sover när det är natt", sa storasyster och jag tror hon har rätt.

 Vem bor här tro? Uppochnedvända världen!


Sissel Tolaas verk "Terra maximus" är en kompost av förmultnade löv som glasats in mitt i skogen.



Parken är full av jättelika träd, och när man går där under dem är det lätt att känna sig så liten. Högt där ovanför är himlen, och trots regniga prognoser var den blå hela vår stund där idag.


Vackra, vackra slottet. Det är liksom inte svårt att komma i sagostämning här...




Nytt för i år är den indiske konstnären Srinivasa Pravads labyrint, där han skriver sitt namn i landskapet med pilträd och klematis som planterats tätt, tätt. Som grön grafitti! Och en alldeles egen värld, som tätnar i takt med att det växer. 

Detta var alltså mitt andra besök på denna underbara plats, där fantasin vaknar och alla sinnen får vara med. Konsten som möter naturen som möter människorna och ingenting blir någonsin sig likt igen...  Barn och vuxna som upplever konst tillsammans, grönt och skönt. Ja, jag älskar det här stället! Efter flera timmar i parken med lek och kaffe och bubbelvin och mer kaffe och ännu mer prat åkte vi hem, mätta och glada och fulla av intryck. Semestern kunde faktiskt inte börja bättre!

Och förresten... deras pallkrageodlingar vid entrén var för härliga i år också, men dem får ni se imorgon för nu är det läggdags.

Godnatt och sov så gott!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...