lördag 14 april 2012

Förlåt mig, forsythian!

För många är en blommande forsythia ett säkert och efterlängtat vårtecken. Själv har jag aldrig gillat den något vidare, den har liksom varit för mycket när den blommar och för lite när den inte gör det. Mer illgult blir det knappast, och efter blomningen är den ju bara trist. När jag var liten på 1970-talet och bodde i ett tidstypiskt villaområde fanns dessa buskar precis överallt. Vi hade såklart också en precis utanför husets entré, där den stod och var gul och fick aldrig så mycket kärlek vad jag kan minnas. Och när jag och maken flyttade hit var en spretig gammal forsythia en av de första risbuskar jag resolut grävde upp och förpassade till tippen. Det var då det, men frågan är hur jag hade resonerat idag?


























En av de många oväntade positiva effekter av mitt växande trädgårdsintresse är att jag märker att jag hela tiden utvecklar mitt sätt att se på olika växter. I början hade jag mycket mer bestämda åsikter om vad jag tyckte om och inte, vilka växter som jag minsann aldrig skulle släppa genom grinden till min trädgård och vilka som var ett absolut måste. Jag tyckte till exempel att gula blommor var fula, punkt slut. Hur man nu kan bestämma sig för en sådan rigid inställning till en färg med alla dess tusentals nyanser och skepnader. Efter snart sju år med trädgård och efter att ha tillbringat en stor del av min lediga tid läsandes trädgårdsböcker eller på besök i parker och plantskolor inser jag att det går ju inte, så inskränkt kan man inte vara! Naturen är fantastisk och varje växt och blomma är fantastisk på sitt sätt, det gäller bara att se den i rätt sammanhang.

Och med det sagt: Vem kan motstå en sky av gulaste forsythia när den visar upp sig på det här sättet? Där kom jag gående i Pildammsparken här i Malmö, intet ont anande och blev fullständigt knockad av all denna färgprakt. Just där, med den masseffekt som blir när man planterar ett helt buskage med en och samma art är den ju helt perfekt. Tusen och åter tusen små gula solar och man blir bara så glad!


























Så förlåt mig försythian, aldrig ska jag baktala dig igen. Bort med trångsynthet och förutfattade meningar: Du har härmed en plats i mitt trädgårdshjärta tillsammans med dahlior, cyklamen, hjärtbergenia och några andra som jag kommit på mig själv med att börja tycka om trots att jag tidigare knappt sett åt dem eller tyckt de var tråkiga. Så vem vet, nästa gång det är utförsäljning i plantskolan kanske jag kommer hem med en forsythia?

Det vore kul om det är fler av er som ändrat uppfattning om någon växt på liknande sätt? Berätta gärna, jag tycker det är kul att höra vad trädgårderandet sätter igång för processer hos andra!

Idag har det inte blivit mycket gjort i trädgården, trots att vi haft fint väder till skillnad från er stackare uppåt landet som fått snö. Imorgon hoppas jag därför på mer action därute, för både mig och alla er som fick hålla er inne idag!

Kram från


18 kommentarer:

  1. Jag gillar verkligen forsythian. För mig är dess gula blommor ett riktigt vårtecken som jag bär med mig sen barndomen (70-talet, javisst)!!!

    Forsythian blommade när jag startade min blogg och nu blommar den igen - när snart ett helt bloggår har gått så nu kommer den alltid att även vara förknippad med mitt bloggande också.

    En gulblommande kram från Åsa

    SvaraRadera
  2. Jo men så är det. Man får ändra sig... håller med dig i att alla växter är vackra på sitt sätt. Det beror ju på i vilket sammanhang de står - växtplats, grannar och andra förutsättningar. När jag få frågan vilken som är min älsklingsväxt kan jag inte svara - det är ju så många faktorer som spelar in!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag hör till dem som gillar forsythians gula blommor på våren. Den blir en riktig färgklick innan allt blir grönt, och på våren är alla blommor som är gula som små solar. :-) Vi har en ganska stor forsythia vid vår infart som syns i ett snöigt inslag (6/4) på min blogg. Snart slår de gula blommorna ut...

    Vårhälsningar
    Elisabet

    SvaraRadera
  4. Det är bra att mankan ändra sig...
    Gult har jag fastnat för igen efter att i flera år ratat, precis som många andra.
    Forsytian är en riktig vår(blomma)buske...och att ta in kvistar på våren är ju hur fint som helst.
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
  5. Så är det ju man ändrar sig, jag har forsythia som en rätt stram klippt häck framför huset. Den har inte blommat än detta år kanske jag klippt bort blommorna. Tror dock jag borde flytta den till ett annat ställe i trädgården... vi får se. Den får vara kvar i någon skepnad i trädgården i alla fall. Vill ha en häck som även vintertid är grön och kanske lite lugnare än forsythian. Önskar dig en fin fin söndag/Gela

    SvaraRadera
  6. Jag har svårt för doften av dahlior. Det är något vemodigt över den.
    Vi hade massor av dahlior i trädgården när jag var liten, så egentilgen borde jag älska dem. Men det blev alltid sån sorg på hösten när första frosten kom och tog dem. Ena dagen det vackraste blomhav och nästa dag ....
    Som vuxen förknippar jag doften av dahlior med döden.
    Har faktiskt inte funderat så mycket på det tidigare så tack för att du väckte tanken.
    Bitte i Nyhamn

    SvaraRadera
  7. Helt plötsligt vill jag ha TAGETES i min trädgård! Både rost, gula och orange! Hur har det gått till? Hmmm... man ska aldrig säga aldrig!

    Kram Eva-Mari

    SvaraRadera
  8. När jag tog bort alla förvuxna tallar och annat städsegrönt, bestämmde jag att aldrig mer..... Men i dag ska jag köpa små mini tallar! Så visst kan man ändra sej! Och forsythia tycker jag är fint hos andra men inte hos mej!/Lila-Christina

    SvaraRadera
  9. Jo du, visst ändrar man sig. Jag sa aldrig till barrväxter, rhododendron, gula blommor i allmänhet, tagetes, iris..listan kan göras lång. Nu har jag en planterad granhäck på 20 meter, en rabatt full med gula blommor, helt förälskad i iris och frösått gula tagetes... Det som fortfarande finns kvar på aldrig listan är thujahäck och rhododendron, men som sagt man ska aldrig säga aldrig :-)
    Ha det bäst!
    Kram Hélena

    SvaraRadera
  10. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig:). Jag har försökt gräva bort Nordens Mimosa, Mahonia. Men jag har inte lyckats, den kommer tillbaka. Och nu vette sjutton om den inte ska få stanna. Barrväxter håller jag på att ändra uppfattning om, men jag är inte riktigt där ännu. Och kanske kommer både tagetes och Forshytia in så småningom:). Men thuja tror jag det blir svårare...
    Ha en fin söndag.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  11. Jag har absolut ändrat uppfattning om växter under mina 18 år som trädgårdsägare (snart). Ett exempel är plymspirean. Det fanns två stora ruggar, en på vardera sidan om verandatrappan. Bort med dem! Klumparna var gigantiska och det var min morfar som grävde upp dem. Vi hade då ingen kompost men en bit grässlänt mellan vårt och åkern. Där ställdes klumparna bara. VI slog gräset på slänten med lie i flera år och plymspirean försökte varje år sticka upp några tafatta "spröt" som höggs med lien senare. Efter en hel del år insåg jag att där fortfarande fanns liv där vi ställt klumparna. Nog är väl en så tålig växt värd ett bättre öde tänkte jag då och hittade plats i rabatten längs norrgaveln. Där vill inte jättemycket växa sig frodigt så plymspirean fick en chans. Jodå, funkar hur bra som helst! Nu har jag den på två ställen till. Ställen som behöver en tålig högväxt växt. Inte världens vackraste enligt mig men värd att ha för egenskaperna.

    När det gäller syrenerna så vet jag att den 23 maj -98 var det svårt att hitta utslagna syrener. Vi gifte oss då och ville ha syrener på pianot i kyrkan. Våren hade varit kall och det fanns nästan inga utslagna. Övriga år blommar nog syrenerna i mitten av maj kanske, eller strax efter mitten. Jag minns själv inte syrener på skolavslutningen men jag vet många som säger det så något måste ha hänt.

    Nu är det dags att gå ut och ta tag i det roliga igen.

    Kram

    SvaraRadera
  12. Ja oj vad man ändrar sig med åren! När vi flyttade till vårt hus stod det en gigantisk praktmagnolia i trädgården. Vi gav den ett år att stå kvar men jag tyckte den skuggade en stor del av trädgården och var otroligt skräpig när blommorna föll till marken. Den sågades ner... I dag hade jag antagligen inte gjort det! Träd ska man vara rädd om!

    kram louise

    SvaraRadera
  13. Kan bara hålla med om att man vidgar sina trädgårdsvyer med åren!
    Första året med trädgård var jag livrädd för att klippa för mycket på häckar och buskage; jag fattade inte hur himla snabbt det växer upp igen.
    Det där med färgtänkande ändrar sig också. I början höll jag strikt på att rabatterna skulle gå i vitt-lila-rosa, men nu inser jag hur himla mycket vackert man missar om man håller sådana regler.

    Må så gott!
    /Anna-Karin

    SvaraRadera
  14. Ja det ändrar sig verkligen och det fort också, jag hade nästan fobi för städesgrönt i trädgården för ett par år sedan. Blotta tanken att ha något med barr var helt och absolut NEJ, det är ju såå fult :) nåja, nu har jag fem Thujor och planerar fler barrväxter att stamma upp. Kvar är en viss motvilja mot gult och orange men också det har luckrats upp då jag har både ringblommor och ljusgula tagetes. Däremot har jag en forsythia och den står faktiskt bara kvar för den ger insyns skydd, kanske att jag ska utöka den till häck istället :)
    Ha en fin vecka, kram Marie-Louise

    SvaraRadera
  15. ja visst är det konstigt vad man ändrar sig, och det är ju tur! Tänk vad man skulle gå miste om annars. Jag gillade inte heller gula blommor förut, särskilt inte tagetes och ringblommor. Nu kan jag inte tänka mig min köksträdgård utan dessa.

    Ha det fint//Laila

    SvaraRadera
  16. Så klokt resonerat. Vilken tur att man kan ändra sig. I rätt sälskap ocm med rätt skötsel blir alla (även vi människor) vackra. Ha en bra vecka.

    SvaraRadera
  17. Nog kan man ändra sig alltid :-) känner så väl igen mig!
    Sent om sider kommer nu mitt tips till en samplantering.
    En underplantering som jag är extra nöjd med :-)
    Under mitt doftolvon har jag satt mörkbladig revsuga.
    Det är så fint man ser då hela stammen o buskensform.
    Bladen är snygga tillsammans o när revsugan blommar ja det är kanon helt enkelt!
    KRAM från mig!

    SvaraRadera
  18. Jag kan inte annat än att hålla med dig. Jag var precis likadan när vi köpte hus för fyra år sedan. Den växten gillade jag inte och den gillade jag. Trädgården var inte direkt välskött men lite växter fanns det... tyvärr finns inte alla kvar idag som jag hade då. Många av de växterna lades på ristippen och är idag förmodligen fin jord. Försöker inte tänka så mycket på vad jag tog bort i min framfart för då vet jag att jag kanske ångrar mig. Jag har en av två Forsynthia kvar i min trädgård. Jag har liksom inte hunnit ta bort den än... och jag har blandade känslor. Vet ännu inte om den ska få vara kvar eller inte. Den är faktiskt väldigt vacker under sin blomning men sedan? Jag vet inte...

    SvaraRadera

Tack för att du vill lämna en kommentar, det uppskattas må du tro! /Hanna

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...